Ps.139:1-18

Herre, du utrannsakar mig och känner mig. Vare sig jag sitter eller står, vet du det. Du förstår mina tankar fjärran ifrån. Vare sig jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen. Ty förrän ett ord är på min tunga, se så känner du, Herre, det till fullo. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. En sådan kunskap är mig alltför underbar, den är mig för hög, jag kan inte begripa den. Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? For jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. Och om jag sade: ”Mörker må övertäcka mig och ljuset bli natt omkring mig”, så skull själva mörkret inte vara mörkt för dig, natten skulle lysa som dagen: ja, mörkret skulle vara som ljuset. Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv. Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det väl. Benen i min kropp var inte gömda för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig, när jag ännu knappast var formad, alla mina dagar blev uppskrivna i din bok, de var bestämda, förrän någon av dem hade kommit. Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, o Gud, hur stor är inte deras mångfald! Räknade jag dem, så skulle de vara flera än sanden. När jag vaknade, skulle jag ännu vara hos dig.